Det hela började med att jag förr förra veckan fick mina cellgifter som vanligt på tisdagen. På torsdagen började jag känna av på jobbet att jag var påverkad, jag kände mig svag och det var jobbigt att anstränga mig. Fredagen var jag ännu sämre att jag tillslut fick åka hem ifrån jobbet. Lördagen låg jag så gott som hela dagen för så fort jag gjorde något blev jag så andfådd och slut i kroppen att jag fick lägga mig direkt. Febern kom på kvällen och jag valde då att åka in till akuten.
Proverna visade att mitt immunförsvar var väldigt dåligt, infektionsvärdet förhöjt, uttorkad och hög puls.
Jag hamnade på hjärtavdelningen för det var fullt på kirurgen.
Många undersökningar gjordes och jag fick antibiotika i dropp.
Min vilopuls låg på 100 och så fort jag gick upp så flög även pulsen upp till 120 och uppåt. Jag var uppkopplad hela tiden så personalen fick larm stupalöst ifrån mig och dom kom springandes för att se hur jag mådde. Jag tog rekordet med puls 170 när jag bara gick en runda i korridoren.
Summa sumaro så var det komplikationer av cellgiftet.
Nu är jag hemma och det är så skönt.
Jag är ganska så trött i kroppen och vilar en hel del. Men jag är så jäkla trött på att vara trött. Jag vill så mkt men min kropp orkar inte med det. Det här är inte jag som inte gör någonting. Detta drabbar inte bara mig utan även mina nära och kära. Jag vill vara en mamma, sambo och vän som orkar vara med och hitta på saker. Jag vill kunna jobba och göra rätt för mig och inte kosta en massa pengar.
Det är nu många säger att: men Tessan du är vid liv och vi är så glada för det. Åh visst är det är det så till viss del men vad är det för liv när man knappt är närvarande. Jag vet att det låter hårt men det är så jag känner.
Jag kommer nog få vila ifrån cellgifter till efter nyår och det skall bli skönt. Kanske jag få känna hur julmaten smakar, hoppas jag får tillbaka smaken till fullo.
Jag önskar er alla en underbar jul och nyår.
Kram Tessan
