Denna hatkärlek man har till cellgifter men vill verkligen inte ha det men samtidigt är man livrädd att man har så dåliga värden att man inte kan få det. Min enda livlina.
Det är så ledsamt och tungt att inte orkar göra så mkt som jag vill.
Förra veckan höll jag på att svimma när jag skulle sysselsätta med att måla en dörr. Det bara svartnade för ögonen och hjärtat skenade och slog stenhårt. Att inte ens klara av att måla lite utan att kroppen håller på att tjabba emot tar på mitt psyke. Var är min livskvalité? Jag trotsa min kropp vilket den inte tycker om och straffa mig med göra mig orkeslös och smärtor. Men jag vill bara leva normalt.
Känner mig som e usel mamma, sambo och vän.
Idag togs jag bort min kateter för jag har valt att avstå från nästa behandling för jag vill inte vara dålig och ligga på hotellet på vår resa. Sen är jag ju väldigt infektionskänslig och jag vill inte riskera att vara låg så jag är extra mottaglig för någon sjuka. Det skulle vara förödande på resan.
Nu är det knappt 1.5 vecka klart och jag tror jag har ordning på alla papper och bevis man skall ha.
Jag har ännu ingen resfeber och det är för jag har inte fattat än att vi skall iväg. Men det kommer nog😊
Igår blev min Wilma 15år!!!! Åren har bara försvunnit. Hon är stor tjej😍. Älskade stora tjej.
Nu skall jag vila.
Kram
